(Bild på fembarnsmamman Olga.)
Som många som läst min blogg ett tag säkert vet är jag skeptisk till viktnedgång för viktnedgångens skull. Dels frågar jag mig vad syftet med viktnedgången blir om det enbart är för att passa in i ett ideal och dels tänker jag på lyckan som ställs lite på kant. Jag vill vara lycklig. Det är mitt huvudmål. Om det innebär att jag bär på några extrakilon må så vara.
Samtidigt dras jag till hela hälsoaspekten. Jag tror att min kropp skulle må bättre av att vara mer vältränad. Precis som många andras kroppar. Och mer vältränad innebär inte främst viktnedgång kanske, men en tilltightning. Känner mig däst. Mår inte bra av det.
Det som också är kluvet är att min kropp blir väldigt stressad av matsituationer. Jag har ätit för lite under en relativt lång period av mitt liv. Min kropp är färgad av det, vilket jag tydligt märker när jag försöker dra ned på matintaget. Min kropp blir helt enkelt löjligt övertydlig i sina signaler och jag blir till viss del rädd av dem. Exempelvis lågt blodsocker, och min skräck för att svimma. Men också min rädsla över att vara hungrig. Min kropp blir så fokuserad på mat eftersom den varit så van vid att inte få den, på något sätt. Därför skriker och trilskar och bråkar den.
Det här är väl kanske ett råd om att inte börja mixtra med maten och svälta sin kropp. Den blir skadad, helt enkelt. Vilket lever kvar även om du går upp. Men ja, jag tänker ändå kämpa på. Hitta min kropp mer. Hitta maten. Hitta träningen igen. För musklerna finns ju där och de vill jobba. Så nog fasen får jag ta i lite. Jag har ju kroppen, där under. Jag måste bara låta den komma fram.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar